Varje dag står vi alltid inför nya krav, nya saker som vi förväntas uppfylla etc. Hinna med bussen till skolan, pluggat till provet. Finnas till, för alla, samtidigt? Men även alla krav som vi har på oss själva.
Jag är en hejjare på att sätta krav på mig själv. Jag måste klara provet, och gör jag inte det någerlunda bra mår jag skit. Jag måste hinna träna, annars känner jag mig enorm. Jag måste få in en bra summa pengar varje månad, annars kommer jag aldrig kunna resa, aldrig kunna köpa vad jag vill.  
Samtidigt som dessa "Självkrav" har jag krav från andra. Min familj. Det ska gå bra i skolan, jag ska ha pluggat, de är antagligen stolta över att jag jobbar, men samtidigt ska jag vara hemma varje kväll, vara social och framåt.
Det känns som att ja snart krashar. Jag vill ha alla mina jobb, jag vill ha mina fina betyg - för att jag vill vara hon som min familj och släktingar pekar på och säger - oj så duktig hon är. Men jag puschar mig in på något som jag vet att jag inte kommer klara av. Allt för kraven. Jag vill kunna visa att jag är stark, att jag fixar detta. Men när jag plötsligt får skit för att jag "aldrig är hemma" brister det.

Jag ställer mig frågan. Hur ska jag hinna umgås med min familj, om jag knappt hinner vara med mig själv?
Jag är nere i en jävligt djup gruva, och hittar inte utgången.