Jag sitter på tåget hem. Har varit och jobbat i Malmö men har en tandläkartid. Nervös. Längtar hem så ofattbart. Men snart. Idag ska jag ha möte med min chef. Det är jag också lite nervös över. Jag vill säga upp mig. Eller iallafall få ett nytt arbetsområde. Är trött på allt resande. Borta varje vecka. Jobb 6 dagar i veckan. Allt jag ville va att göra något nytt. Men jag ville inte tappa livet för det. Allt har ju bara gått på i rutin. Ja är nervös över att han ska "sälja" in mig på att stanna kvar i samma mönster. Men med ett - annat tankesätt. Alltså. Jag har ju försökt. Hållt ut i 6 månader nu. Mest av allt vill jag bara vara ledig. Länge. Och aldrig jobba igen. Men jag tänker att jag är en superhjälte. Som har stått rakt ett tag nu. Jag måste stå upp för mig själv idag. För min skull. Vart ska livet leda mig?

Påtal om det. Från och med igår tror jag på kärlek vid första ögonkastet. Jag var hemma hos en kille och sålde el. Alltså detta var den finaste killen jag någonsin träffat. Hela jag blev pirrig. Han hade gitarrer. Jag frågade om han spelade i band. Vi pratade om det. Han frågade om han fick spela för mig. JA JAA JAAA!!! Så plötsligt sitter jag där i hans soffa. Och han börjar spela. Jon mayer. Sen börjar han sjunga. Och jag smälte. Jag visste liksom inte var ja skulle bli av. Hela stunden var så fin. Det påminde om "när ja var ung" och en annan kille spelade gitarr. Samma kille som lärde mig hångla.
Livet. Det är spännande. Om man är en öppen människa får man vara med om mycket. Kan skapa många fina minnen.

Älskade Emelie. När du läser det här igen. Jag är stolt över dig. För att du vågar vara dig själv. För att du går din egna väg. Är ödmjuk mot din omgivning. Sprider kärlek. Du är stark även om ibland känns det inte så.

Kram