När nyheten kom att Avicii, Tim Berling gått bort berörde det mig mer än vad jag tänkt att det borde ha gjort. I dagar har jag tagit del av dokumentären, hyllningar på sociala medier, lyssnat igenom hans musik igen. Det jag landar i mina reflektioner om framgång och priset på den. Vad är egentligen viktigast. För mig har siktet i flera år varit att jag vill jobba hårt, tjäna mycket pengar, för att sen, sen kunna leva det liv jag vill drömmer om. Men jag slås först nu av hur sjukt och skev den tankegången är. Jag kan koppla ihop den med min brutala ångest jag hade för bara knappt ett år sedan. Hur jag varje dag brottades med kollapser och låste in mig på toaletter och gömde längst upp i trapphus för att krampaktigt gråta utan att någon märkte. Hur jag inte orkade med allt resande, ständigt omringad av kollegor, varje dag en budget att uppnå, en ledning att imponera på och för mig ett osunt liv att leva i. 

 

När jag väl vågade dela med mig av mitt mående förklarade min omgivning hur bra jag skulle må när jag kunde köpa "de där fina julklapparna till min familj", "det går över, ta helgen ledigt så löser det sig" eller "vi kommer snart börja med ett nytt projekt, fortfarande dörrförsäljning med det kommer bli bättre för dig". Hur man hörde, men inte lyssnade. 

 

Jag är så vansinigt STOLT över mig själv som bröt mig fri innan jag trampat djupare i träsket. 

 

Men jag inser samtidigt att jag måste försöka flytta fokus. Jag vill fortfarande göra karriär. Ha det där huset i spanien. Jobba hårt för att bli en kick-ass mäklare. Men det viktigaste längst vägen är att våga lyssna in kroppen, och våga säga nej, stå på mig själv. Påminna mig själv att jag duger som jag är. Lyssna på min familj och vänner som faktiskt känner mig på riktigt. Deras oro beror på att de förstår på riktigt när jag är off-track. Våga vara nöjd!  För den jävla ångesten är inte värd alla pengar på jorden äns. 

 

Till sist vill jag bara skriva: Vila i frid Tim, din musik har varit en väldigt stor del av hela min ungdom. Jag dansade med lyckorus i kroppen till levels på studenflaket, på löpbandet när jag peppat igång mig med "nu ska jag börja träna" och på dansgolv överallt i sverige medans jag skapade minnen för livet med mina blivande bästa vänner.