Nu så är min faktatext om popen och om Beatles iväg skickad. Ska snart sova, ska bara försöka få ihop ett inlägg så ni knattar har något att läsa.
Kör en snabb recension från teatern jag nyss var på. Cancerbalkongen.

Jag älskade den! Herregud vad den var bra asså. Den var djup, men ändå inte så djup så att bara känsliga, djupa och kulturella vuxna förstår den. Nej, den var djup på ett speciellt sätt. Det går knappt att förklara. Efteråt var jag helt tom. Satt helt förstelnad i bilen hem och tänkte egentligen inte på ett skit. Eller jo, min svenskalärares senaste replik; du måste börja se djupet i en text, film etc. Hitta ett budskap.
Det var det jag tänkte på, juste. Kom fram till; Döden är orätvis.
Cancerbalkongen handlade om tre cancerdrabbade kvinnor i olika åldrar. En på kanske 20 år, den andra på 40, och sen den sista på 60 ~. Den slutade med att de två yngsta dog, och den som var älst, som saknade familj, överlevde. Hon ville till och med dö. Den yngsta skulle snart ta examen och pluggade förfullt, den andra hade två tonnåringar.
Shit, okej klockan är 00,09 nu. Kommer nog ändå inte få fram och beskriva hur jävla bra det här var.
Så, godnatt!