Inatt dog min farfar.

Eller inte inatt, snarare nu imorse, klockan var fem.
Eftersom jag nu när som ska åka mot Rönnowska med Ellen, har jag inte direkt tid att sörja. Egentligen kan man säga att jag har gjort det ett tag redan. Det var bara för några månader sen som läget av ostabilt och man satt vid hans sida och var berädd på att det var det sista jag skulle få se av honom. Min hjärna var redan inställd på att det skulle hända.
Därför grät jag inte. Såg ingen anledning.

Jag ser det såhär, han är inte borta. Nu när hans kropp inte andas, har han möjlighet att finnas hos alla, samtidigt. Kunna övervaka oss, och vara med när som helst.
Vad finns där att sörja över en tom likblek kropp?

Jag var därinne precis. Jag vet att han satt där på stolen brevid sin säng. Jag känner det på mig.
Jag kommer sakna honom. Sanning! Men man måste komma ihåg, att även om jag inte gråter, så bryr jag mig. Jag visar det bara inte.

Vila ifrid älskade farfar ♥