Varför ska det vara så förbannat svårt att inse att man duger som man är. Jag har inte insett det än. Inte på långa vägar. Försöker hitta en annan jag, någon som mer stämmer in på det befintliga idealet.
Jag blir galen, på mig själv. Jag går runt och peppar mina vänner ner de trycker ner sig själva. Bankar in i deras huvuden att nej, du är inte tjock, inte någonstans. Snarare tvärt om. Eller, det kommer lösa sig, du är söt, du kommer gå långt.
Vad är det för ide att peppa andra, om man ändå inte själv tror på det. Jag menar självklart det ja säger till  mina vänner. Men själv, hade jag aldrig kunnat ta emot orden.

Jag brukar ställa frågan till den som trycker ner sig själv;
Nämn EN person som är perfekt. Ge mig en person som ser perfekt ut, har en underbar familj, inga gräl med kompisar.
Jag har hitils inte fått ett svar på den frågan.
Hm, undrar varför?
Kanske för att där inte finns någon sådan?

Även om jag säger så till folk, får jag inte in det i min egna skalle. Jag tror fortfarande att det bara är jag som har mina dåliga dagar. Bara jag som livet strular för.
Jag önskar att jag hade kunnat aceptera mig själv. Kunna stå för den jag är. Utan att få ångest varje gång jag gör bort mig. Vilket jag i princip gör hela tiden. Just då kanske jag bara skrattar åt mig själv, men långt in hoppas jag att ingen la märke till klantiga fula Emelie.

Jag vet att nästan att alla tycker såhär. Att det är fel. Men nej, det går inte in tillräkligt djupt.