För ett år sedan var jag och Becka i England tillsammans. Vi hade gjort och hemsatta i värdfamiljen. Fått reda på vilken klass vi hamnat i. Ett år sen, oj vad snabbt det har gått. Jag saknar Brighton otroligt mycket. Bara grejen att få göra vad man ville, när man ville. Storbritanien fick mig att hitta mej själv. Jag och Becka kom otroligt nära varandra. Eller hela resan gjorde det.

Att jag aldrig mer kommer få träffa Italienarna gör ont i mig. Utan dem, hade resan varit totalt värdelös. Jag skojar inte. Pernilla och Amanda, jag saknar er. Ni var så himla snälla. VI kan faktiskt träffas. Det är inte omöjligt.
Värdföräldrarna, vad kan jag säga. Snällare engelsmän får man leta efter. Bara det lilla de gjorde för oss, de två första dagarna. Även om vi kom till huset mitt i natten mellan den 1:e och den 2:a, välkomnade de oss med öppna armar. Satt ner med oss, och pratade. Bjöd på kakor. Visade vart vi skulle på morgonen. De lånade oss pengar till bussen, följde med oss till busshållsplatsen. En gång körde de oss in till Brighton, som låg 15 minuter från byn Rotingdean.

Egentligen går det inte att beskriva hur bra vi hade det där. Man måste uppleva det. Nä nu kan jag inte skriva mer, för då gråter jag ännu mer.
Jag lägger upp ett inlägg från dagboken därifrån istället.