Det var längesedan jag var rädd....

Ett bra tag sen faktiskt. Ni vet sådär så att man skakar. Men mest skrämmer man upp sig själv. Jag Ellen och Ellen kollade ju bio idag. Vi var 5 stycken i hela salongen. Visserligen var det rätt liten, men ändå. Det var mysigt och jag skrattade jätte mycket. Vilket nog inte var så bra, för min hals blev ännu sämre. Men men. Våfflor åt vi inte. Men en super god brownie med en god vanlij latte på espresso house. Räknas det? Eftersom jag tydligen bara har 6 kr kvar på mitt rabbatkort till bussen, beslöt jag mig för att vänta hos min mormor i Ängelholm tills hon och pappa och mamma kom hem från en teater. Nu kommer själva grejen.

Jag vinkade av Ellen x 2 för att sedan promenera i ett rykande tempo hem till mormor. Snabbt inom koffes och köpte en cola. Sen hade jag luren i högsta hugg in klämd i örat med Ellen A´s lugnande ord - kolla inte bak, någon förföljer dig! haha tack. Jag var livrädd redan från start. Innan jag kom till hemköp råkade jag på något underligt sätt vricka till foten. Aj, det gjorde ganska ont. Men nu är det läkt. Fortsatte självklart. Och bara 50 meter senare fastnar klart mitt ena örhänge i halsduken. Får inte loss det, så nu satt jag fast med örat i halsduken. Ah ni fattar. Sen så blev jag lite skrämd av en kille som gick framför mig. Gick upp i sin trappuppgång, och klart när jag stroserar förbi ser jag honom stå i fönstret där uppe i trappuppgången med killer blickar ner mot mig. Jag springer! Hahahha, föreställ dig. Halsen på sned ner mot axeln pga att jag satt fast i halsduken. En mobil i ena handen mot andra örat, samt en cola i handen som bär en för stor väska. Det var fett nice. Hem kom jag. och två gånger hann jag gå på toa innan mina föräldrar 1,5 h senare anlände.

Hela grejen med denna texten va att jag, genom att göra det jag fruktade mest. Gå ensam genom stan. Kalla mig bonnig om du vill. Men jag har lärt mig nu. Om jag dör, ja då är det nog ödet. Hahha, kanske inte riktigt. Men du fattar. Jag är lite feg för utmaningar allt. Men när jag väl gjort det en gång, då är jag inte rädd längre. Okej, helt orädd är jag ju inte. Men jag är ju definitivt inte skräckslagen längre.

Får skriva om bion imorgon. Får då lär jag nog ändå inte ha något att skriva om.

Godnatt.