Det är lite små komiskt hur jag innan såg mig i spegeln och såg en tjej med alldeles för stor hängig rumpa, med en mage som välde ut på alla möjliga håll. Valkar som kom smygandes i midjan och på tok för fula bröst. Och vi ska inte prata om mina lår. Herregud!! Jag tänkte alltid, om jag bara..... skulle jag må så himla mycket bättre. Då skulle jag också få de där toksnygga killarna. Ibland började jag träna, skapa godisförbud, men allt tog slut efter några få dagar. Jag såg på alla andra i min bekantskapskrets och drömde att jag också ville ha den där platta magen.

Så stötte jag på dieten LCHF och jag och mamma bestämde oss för att köra. Det gick ovanligt bra och redan efter 1,5 veckor hade jag tappat ganska många kilo. Jag blev besatt av vågen. Nu har det gått 3 veckor. Jag har tappat 5 kilo, och vet ni? Det är fortfarande lika komiskt.

Nu ser jag mig i spegeln och ser för visso en platt mage. Men rumpan som ändå var fyllig är försvunnen. Kvar har jag en liten, fortfarande hängig rumpa och mina bröst går nu i bhn jag köpte i åttan. Jag är fortfarande sjukt oattrakterad av mig själv och börjar ångra hela det här spektaklet. Snabbt börjar jag inse sanningen. Självkänsla sitter inte i en smal midja, i en perfekt putad rumpa, eller i stora silikonbröst. Det sitter i de formerna man redan hade. I det som gjorde en speciell på sitt egna unika sätt. Såklart kan man träna för att få en fastare kropp, äta rätt för att få en sundare hälsa. Men det är lätt att glömma sig själv på vägen.

Oavsett hur mycket jag går ner, kommer jag alltid vilja säga att det finns något som kunde varit bättre. Men nu när folk säger "Du kan aldrig bli perfekt" vill jag vända på det och säga. - Du är redan perfekt. Du är dig själv, unik, och det är faktiskt det enda som betyder något.