Det här med att sova själv. I en 180 säng, i eget rum, i en stor tom lägenhet. Det är klart att det är ovant när man i två år tillbaka inte gjort det. Sovit själv. Kanske att det var ännu längre sen tillbaka? När jag tänker efter så har jag nog aldrig - sovit själv. När man var liten kunde man betryggande höra pappas och mammas snarkningar genom väggarna. Dem övergick senare till en väns andetag från underslafen av våningssängen i 12 kvadraten i Sälen. 

Sen i en famn med den första riktiga killen jag påriktigt trodde jag skulle bli gammal med. Haha! Vad jag alltid ska tro på sånt. Kollegor bredvid iväg på roadtrips genom Sverige. En syster som flyttade in med mig. Jo men juste. Luleå. Där sov jag faktiskt själv. Några nätter iallafall när jag inte smög genom snön och mörkret över till Martin någon gård bort. Sen flyttade jag hem. Blev sambo med en ny kille som jag trodde skulle bli pappa till mina framtid barn. 160 säng är föresten för litet när man är två. Men nu. På dagarna är jag lycklig. Tänker och känner att jag gått vidare. Men när jag ska somna biter inte Jon blunds förtrollning på mig. Jag kan sova på alla håll i min 180 säng utan att fötterna hamnar utanför. Wow vad fint jag fått det i mitt nya rum. Hotellkänslan med både dubbeltäcket, tusen kuddar och gardiner hela vägen upp till taket. Lampan i hallen har jag låtit vara tänd. Klockan på mobilen påminner mig om att alarmet ringer snart. Jag måste verkligen somna nu. Men jag kan verkligen inte - sova själv.