Dina vänner som blev våra hör av sig och frågar hur jag mår. Jag ljuger och säger att det är bra. Att livet börjar bli i ordning igen. Fast jag ljuger. Så in i helvetes mycket ljuger jag. Varför är det så viktigt att visa sig stark. Varför har livet lärt mig att ställa mig upp så fort jag ramlat. Jag har börjat dejta andra. Bevisa att jag visst kan gå vidare utan dig. Jag skickar fylle sms om att jag bara vill glömma dig. Att du inte ska höra av dig. För omgivningen säger att det är så jag ska komma över dig. Jag trodde att det var vad jag ville också. Men jag vill inte! Jag vill verkligen inte vara utan dig. Men det var dumt att jag ringde dig idag. Varför gjorde jag det? Antar att jag gillar när du hjälper mig ur situationer jag själv inte kan behärska. Att du i två års tid varit min snabbkontakt på mobilen. Numret jag ringde till vid minsta lilla. Fan vad du hatade det haha. Men när jag såg dig senare gå på trottoaren där jag bara körde förbi dig gjorde det ont. Hjärtat ville stanna och fråga hur det var. Om du ville ha skjuts. Veta var du var påväg. Men hjärnan körde förbi. Precis som att du var någon jag aldrig känt. Är det de vi ska vara nu? Främlingar? Jag vill så gärna veta när det kommer gå över. När ska jag sluta låssas vara stark och istället va stark på riktigt? Hur kommer man över någon man inte vill komma över?